Tisdagen den 6 mars 2012

Häromdagen visade jag egna bilder på japanska trädgårdar. Idag tar jag upp lite historik kring japansk formgivning och komposition för trädgården. Nästa gång kommer jag ge konkreta tips som går att ta efter för den som vill försöka. Det är dock mycket svårt att få den rätta fingertoppskänslan för oss icke-asiater. ‘Öst är öst, väst är väst och aldrig mötas de två’, som Kipling sa.

Den japanska trädgården lämnar ingen oberörd.  Vi kanske inte gillar allt vi ser, men  vi blir nyfikna och berörs av  ‘the sound of silence’.  Renhet och estetik i yttre och inre bemärkelse kännetecknar japansk trädgårdsdesign. Dess påverkan från urgamla shinto-religionen är  fortfarande mycket stark. Naturen anses besjälad av ett antal gudar och andar. Så i den anlagda trädgården, som alltid bör efterlikna naturen, måste varje sten, buske och vattenarrangemang vara rätt placerad och avvägd för att komma till sin rätt. Ju mindre yta desto viktigare. Här har västerlänningarna mycket att lära.

Klassiska japanska trädgårdar  har anor från 500-talets Kina, men har sedan dess utvecklat sin egen förfinade stil. Parkerna delas in i fyra huvudgrupper; palats-, torr-, teträdgårdar och promenadträdgårdar.

Palatsträdgården

  (1100-talet) kom till för adeln som representationsträdgård. Den skulle vara så lik paradiset som möjligt enl. buddistisk religion. Där ingick även det lånade landskapet utanför som  t.ex. berg och skog.

Den torra landskapsträdgården ( från 12-1300-talet) kom till för meditation och anlades i direkt anslutning till zenbuddhistiska tempel.Den präglades av krattat grus istället för glittrande vatten och det var viktigt att mönsterkrattningen förändrades med jämna mellanrum.

Teträdgården ( från mitten på 1500-talet) var en liten trädgård roji, som omslöt ett litet trädgårdshus för den viktiga teceremonin. Fram till huset skulle alltid leda en kort slingrande stig som omgavs av ansade växter och knotiga träd.

Promenadträdgården  (från 16-1800-talet) var till för promenader och de kännetecknades av att vyerna förändrades och nya gläntor öppnades med varje steg man tog

Från början anlades trädgårdar bara för makthavare och präster men senare ville alla ha en liten privat tillflyktsort. Eftersom Japan är ett trångbott land försökte man efterlikna naturen i miniformat  med en s.k. Tsuboniwa, miniträdgård. Denna trädgård kan vara så liten som ett par kvadratmeter och ligger antingen inuti huset, bakom eller framför. Det är som ett tittskåp som ska betraktas, men inte beträdas.

Än idag är stilen densamma och  trädgårdarna vårdas  på ett enastående sätt. Trots att designen ser enkel ut med mossa, stenar, grus, gamla knotiga träd är skötseln avgörande för resultatet. Ansning, tuktning och städning från skräp görs pedantiskt och kontinuerligt. Att se en vacker japansk trädgård i verkligheten slår det mesta i trädgårdssammanhang. Ett måste innan man lämnar detta jordeliv.