Nu var det en månad sedan jag gjorde ett inlägg och många har undrat hur det gick sedan efter mitt dystra inlägg den gången.
Som ni förstår blir det inte roligare nu.
I söndags 16/ 10 när åskan gick våldsamt somnade min man in vid 76 års ålder efter en månads helvete på sjukhus och korttidsenhet demens. Orsak mycket aggressiv cancer på flertal ställen i kroppen. Detta i kombination med covid gjorde att det gick oerhört fort på slutet och tack gode gud säger vi att han slapp ligga så i månader som doktorn trodde.
När han kom in på korttidsenheten förstod han plötsligt att där ville han absolut inte vara, så vi bads att inte besöka och oroa honom med besök de första dagarna, men ganska snart smittades han med covid och då fick vi absolut inte besöka . Under denna tid försämrades hans demens väldigt snabbt också och han slutade sova och äta och när jag sedan besökte honom efter en vecka visste han inte vem jag var. Han hade dessutom otroligt ont innan palliativa teamet sattes in där. Hur orolig och ledsen jag varit samtidigt som jag kämpat med kommunen och fakturor på drift kan jag inte med ord beskriva, men nu börjar spänningen äntligen släppa och jag ser framåt trots allt. Ovisshet, hopplöshet och sjukdom är ingen bra kombination.
Kort taget i augusti i år efter att vi fått båten i sjön efter tre år i förvaring. Vi trodde han skulle bli bättre i huvudet men visste inte då att han hade mycket aggressiv cancer också. Röntgen hade inte visat något speciellt i mars i år, nu hade han både i lever, lungor, många körtlar i magen och antagligen en hjärntumör som inte hanns utredas.
Han blev glad av båtturerna men orkade inte vara ute långa stunder. Vi fick iaf ett par fina minnen.
Dödsannonsen kommer i Borås Tidning imorgon lördag och begravning följt av urnsättning ska vara den 8 nov på St Sigfrids griftegård, Borås, samma procedur och plats som för vår omkomne son 2013.
Livet måste gå vidare, men just nu är det tufft. Jag har dock varit förberedd på ensamhet, men inte att det skulle gå så snabbt och få ett så dramatiskt slut.
Han har inte orkat göra utflykter eller gå med på bjudningar de sista två åren. Vi kan trösta oss med att vi hann med så mycket tidigare i livet vad gäller resor, socialt liv, kultur och aktiviteter, inte minst vårt älskade Italien och vännerna där.
Nu lämnar vi den ljusa tiden med blommor och blader. Denna bild på den sista buketten från trädgården tog jag precis innan han dog.
Jag städar och röjer lite varje dag både utomhus och inomhus. Tex har jag skickat alla stomi grejer till Ukraina hjälpen. Det gäller bara att hålla sig stark så att sonen och barnbarnen fortfarande har mig kvar och ett farmorhem och trädgård att besöka, men jag har ganska bra driv tack och lov. Bakslaget kanske kommer sedan.
Med ursäkt för detta mörka inlägg önskar jag alla en bra helg.
(Detta inlägg uppdaterades idag lörd. förmiddag)
Luna
