Livet går obevekligen snabbt trots min för närvarande ganska låga energi där dagarna känns mörka och overkliga. Alla säger att sorg och saknad måste få ta tid och ge sig uttryck på olika sätt, men att det kommer bli bättre. Jag vet och jag var i alla fall förberedd, dessutom fick jag träning i sorghantering för nio år sedan då yngste sonen omkom i trafikolycka.
Är det inte det ena så är det också det andra med det kroppsliga och immunförsvaret. Fick operera ett finger som inte ville läka, vilket har bromsat mig en smula ute och inne. Jag känner också av mina besvär från Sjögrens syndrom värre nu än tidigare då jag förut måste vara den som orkade både före och efter min mans bortgång.
Efter begravningen har det nu blivit lite tystare, mer ensamt och allting tar längre tid fast jag sitter sällan utan är i gång. Aldrig har väl höststängning av trädgården och adventspyntet tagit så lång tid att få till som nu.
Sköna promenader och julpynt med barnbarnen, söndagsmiddag med familjen och träff med väninnor gör det lättare för stunden. På julafton vill alla vara här igen. Det gör att jag har något att planera inför. Så jag är lyckligt lottad ändå.
Bilderna av honom sista tiden kommer dock upp hela tiden, särskilt på natten. Sover fortfarande dåligt. Får trösta mig med att han har det bra nu.
Jag ska inte klaga för alla är så snälla, frågar om jag behöver hjälp och bjuder på grejer för att pigga upp mig som teater, julmarknader, ljusstöpning, slottsmiddag och herrgårdslunch.
Detta var förhoppningsvis det sista gnällinlägget för i år.
Luna
