Idag den 22 jan. 2023 infaller kinesiska nyåret. Det infaller alltid vid andra nymånen efter vintersolståndet så det är olika för olika år, men varierar mellan 21 jan.- 21 februari.
Kinesiska kalendern är en kvarleva från den urgamla traditionella månkalendern, (bondekalendern) men har sedan 1929 delvis ersatts av den gregorianska solkalendern som används i de flesta av världens länder. Den är egentligen en lunisolarkalender eftersom den räknas både efter månvarvet och solvarvet, alltså både yinkalender och yangkalender. På så vis hänger inte kinesisk astrologi med riktigt utan börjar räknas först vid fullmånen därefter (i år 4 febr.) Kinesiska nyåret firas i asiatiska länder i 14 dagar till fullmåne. Nyåret firas stort med att ljuset återvänder.
Camelia Japonica ’Spring Promise’ idag i palmhuset på Trädgårdsföreningen Göteborg. Mängder av knopp ger hopp.
Nog börjar de flesta av oss att längta till andra tider än mörker….
…översvämningar…
Bryggan för en vecka sedan och idag…
Så lite sol som i år har jag nog aldrig varit med om här i januari, först idag kunde man skönja solen lite över sjön en liten stund, se bild överst. På andra håll har den kanske lyst mer. Eller så är det jag som upplever det så här denna vinter. Livet går på lågvarv även om det finns något socialt varje dag att göra, men det är också vilsamt och stilla efter några turbulenta år.
Kanske skriver jag lite mer om Kinesisk astrologi och hur vi kan förhålla oss till energierna i väderstrecken inför Kaninens år till den 4:e febr. Jag tar en dag i sänder och det blir som det blir. Vi hörs.
Jag ser normalt inte tillbaks så mycket, men har i år ett behov att skriva av mig efter allt vad som hände eller inte hände under Tigerns år 2022. Året då mitt liv kom att förändras har gjort att jag velat se hur det egentligen var inte bara globalt utan för oss och mig rent privat. Jag skriver därför inte så mycket om trädgård idag. Då liksom nu fick det bli som det blev med den.
Vintern var mestadels mild och blöt, isen på sjön kom och gick. Maken började mer och mer förändras på olika sätt. Han var en helt annan person än den jag känt tidigare. Dessutom var hans fysiska hälsa svajig med återkommande krämpor och sjukhusbesök. Men jag var glad att han oftast orkade följa med på skogspromenaderna och att vi hade varann i dessa orostider med uppstartat krig, stigande inflation och elpriser.
Första snödroppen tog jag in den 16 jan.
Föreningslivet, Qi-gongen jag ledde, det myckna läsandet, promenaderna, utflykterna med sonen, föreningslivet och umgänget har hjälpt mig detta året då jag redan kände ensamhet.
De sista åren efter att maken insjuknat i cancer kände jag en ständig oro och bävan inför framtiden. Av detta förstod inte maken (som tur var) så det var inte lönt att planera eller ta upp känsliga ämnen. Vi bidade bara tiden och jag höll koll på alla provtagningar och kontroller på allt utom det jag egentligen också ville ta upp, men som var ett förbjudet ämne. Ni förstår säkert.
Hamamelis’ Arnold Promise’ i januari och februari
I början av mars började trädgårdssäsongen så smått och jag och sonen grävde upp barnbarnens små röda pallkragar och utökade odlingsytan rejält på insidan av trädgården.
I mars och i början på maj
Kontrollerna visade dock inte på ny cancer någonstans och hjärtat var starkt, men han opererades för ljumskbråck i slutet av mars som uppstått efter att tjocktarmen opererats bort året innan.
I maj upphörde vi också med fragminsprutorna som han fått ordinerat för blodpropp i bägge lungorna hösten 2021. Livet ljusnade lite, vi kunde spela inomhusgolf ibland, tom göra någon liten utflykt ihop. Han ville dock inte vara ihop med folk för mycket. Så olikt från förr!! Barnbarnen orkade han bara med ett par timmar då och då. Jag fick gå dit eller ta ut dem på annat.
I mitten av maj hände något konstigt: Min blogg bara försvann och gick inte att få fram igen förrän 30 augusti. Min irritation var stor på Telia, jag hade otaliga samtal och skrivelser och maken ville inte veta av det alls. Min webbyrå lyckades till slut med konststycket att få fram gamla fakturor som varit i Ingenmansland sedan makens företag såldes 2021, men när jag hade frågat fanns det inga obetalda räkningar och Telia sade sig inte stänga ned några domäner?! Vilket var fallet iallafall.
Därför har jag nästan inga bilder från hela sommaren. Överlag har jag inte hunnit fota så mycket eller för den delen gjort så många inlägg som andra år.
Detta foto tog dock Jan på mig i början av Juni.
Jan var förr en duktig fotograf
Min sommar blev dock inte så bra jag hade flera penicillinkurer och vi var bara hemma. Jan såg på tv jämt förutom då han inte tittade i mobilen eller putsade häcken eller diskade för hand eftersom han hade så kalla händer och frös jämt.
I början av augusti gjorde vi dock ett par trevliga utflykter. ( Jag minns att när vi åkte till Alingsås föll en tår på min kind som om jag vetat att det var en av de sista gångerna vi gjorde något tillsammans. Han började se tröttare ut igen.
Vi tog hem båten för att han skulle komma ut mer, den som hade varit i förvaring i tre år. När den väl kom i sjön efter mycket oro och frustration från hans sida och efter att grannen rivit vår gamla brygga och byggt ny tyckte han nog det var roligt med båten iaf, men säsongen blev väldigt kort.
I början av september vågade jag mig ut på en utflykt med en övernattning till Skåne och det var en lisa för mig att komma ut och bara vara. Det hade väl gått så där för honom, han hade knappt ätit förstod jag. Denna trip gjorde dock att jag senare i mitten av september orkade med allt det hemska som hände under en månad därefter. Det orkar jag inte skriva om här utan vill du veta gå tillbaks till min blogg från då. Den 16 oktober somnade han dock in och hela kroppen var i stort ansatt av cancer, mest aggressiva sorten och han hade dessutom fått en mängd följdsjukdomar och covid 19.
Han upplevde de två sista åren som en otäck tystnad, sa han men som bara han kunde höra. Han hade ont i magen och i huvudet, mådde illa och hade mycket stomiläckage från tunntarmen. Värsta var nog att han slutade sova sista månaderna och gick uppe hela nätterna. Hans förut positiva och glada humör, hans snabbhet, kunskap, minne, förståelse och hörsel var som bortblåst. Sista veckan kände han inte igen mig längre. Ni som går eller gått igenom detta som anhörig vet hur frustrerande och ledsen man blir. Att kämpa med kommunen samtidigt om vård gör det inte lättare särskilt angående en så sjuk person. Själv ville han bara vara hemma och ingen annanstans. Han slutade äta och sova helt, hallucinerade hela tiden om gamla tider.
Som tur var kunde jag ta hand om allting efter trots att jag var helt slut. Det kändes som en lättnad att slutet kom så snabbt för sista månaden var vidrig för alla.
Nu är jag ensam i huset och undrar hur det ska bli, bouppteckningen tar flera månader och jag hoppas jag får vara frisk och orka. En sådan här långhelg är extra känslig när man förlorat någon man levt med i 55 år. Nu är det bara gamla minnen som gäller, inte från sista tiden.
