Lördagen den 29 maj

Trots att koloniträdgårdar inte är en svensk uppfinning eller företeelse vet jag inget så nostalgiskt som dessa små paradis i lillputteformat. De har funnits i Sverige i mer än 100 år. Den äldsta, Citadelkolonin, ligger i Landskrona.

Jag besöker ofta en särskild, nämligen Ramnalids koloniträdgård  i Borås. Den ligger undangömd (som de ofta gör) i ett kulturhistoriskt intressant område bakom Ramnalids gamla sjukhem, nuvarande Montissoriskolan.

Jag har alltsedan min barndom varit förtjust i koloniträdgårdar. Detta trots att jag inte hade någon egen anknytning eller erfarenhet av sådana.

Jag var överhuvudtaget intresserad av vackra trädgårdar, när jag tänker på det. Jag kunde vrida nacken ur led om jag såg en sådan från bakrutan av bilen, när vi swischade förbi i hög fart. Att jag skulle få förmånen att jobba med  trädgårdar skulle jag dock aldrig ha trott om någon sagt det till mig då. Det var ju något som man sysslade med för ros skull och att man var bra på det där med växter och odling.  Det var inte jag.

Den enda i min familj som hade lite extra känsla för odling var min ålderstigna farmor. Jag minns dofterna och färgerna i hennes trädgård, hur jag gick med henne till köksträdgården upp i backen och hämtade in mat till middagen. Hon var jättebra på att laga mat också. Hon vårdade sina dahlior och odlingar som babisar och nattade dem inför vintern.

På gamla ’dar’ är jag som farmor, jag är i min trädgård varje dag. Och vi är många. De flesta ’koloniare’ är pensionärer, men det håller nog på att ändra sig det också. Nu kan man se både unga invandrare och modern design på stugorna.

Leve Kulturen!