Lördagen den 5 maj Fullmåne

Hurra, jag börjar få rösten tillbaka. Ni vet den jag tappade i förra veckan.  Ja, det låter inte klokt, men är dessvärre sant. Nu vet jag hur frustrerande en dunderförkylning kan vara eller hur det är att vara ett djur eller litet barn  som inte kan förmedla sig med omvärlden.

I sådana här lägen är trädgården en trogen vän som bara finns och inte behöver ord. ’Tack för att jag får göra vad jag vill med dig, nästan, och för att du lärt mig att vara tillfreds med  ’the sound of silence’.’

’Nu får du dock höra mig prata igen’. Jo, jag pratar ofta i och med trädgården. Det finns alltid någon katt eller barn i min närhet jag kan hänvisa till, om någon granne undrar misstänksamt. Men det vet ju alla  att man ska prata med växterna. Även om man inte kan tala själv vill man ju inte att andra ska vara tysta. Det är nog därför jag har spralliga katter med mig var jag än är i trädgården, både egen och andras. ( Bild. Vår Snoddas med grannens hus bakom).

Så här ser första salladen och rädisorna ut idag i mitt och barnbarnets minidrivhus. Hade glömt att jag hade sått dill här i höstas, så vi börjar äta av salladen nu.