Alla helgons dag 1 nov. 2014
Här gör jag ett personligt inlägg eftersom så många undrar hur det går för vår familj nuförtiden.
Idag gick vi till kyrkogården allihop med lilla E. 4 år och hennes lillebror men han sov bilen och förstod ingenting. Det kommer han nog inte heller göra för han fick aldrig se sin pappa. Värre är det för systen som lärde känna pappa O.
Idag var första gången E. besökte sin pappas gravplats i askgravlunden Linnean på S:t Sigfrids vackra griftegård i Borås. Tiden har inte varit mogen förut. Hon har stängt ute känslorna och vägrat prata om det som skett, men vad hon tänkt kan vi bara ana. Nu börjar hon ställa allt mer frågor. Det blev en mycket fin men känslostark stund. Att gå dit på kvällen när det var mörkt hade varit för skrämmande första gången.
Farbror och morbror kunde inte vara med, inte heller farfar som tagit bilderna.
Efteråt verkade lilla E. litet lättad och man kunde ana ett leende när hon tänt ljuset för pappa vid vattenfallet som mynnar ut i den upplysta dammen se bild ovan. Pappa älskade vatten och naturen. Han har det bra. Vi andra lever vidare.
Efteråt gick vi hem till oss och drack kaffe. Svärföräldrarna, vi, barnen och svärdottern ( som börjar landa med detta nu och kan tänka lite mer på sig själv) vi känner samhörighet och styrka. Det är bra och tryggt. Barnen turas om att sova hos farmor och mormor ofta. Ibland är de sjuka och vi blir också förkylda. Som det brukar generationer emellan.
För er som inte vet så omkom vår yngste son O. i en tragisk bilolycka 9 juli 2013 och efterlämnade gravid hustru och liten dotter, oss och sin bror, svärföräldrar och många, många nära vänner i oerhörd sorg. Lille G. föddes i slutet av januari. En mycket glad och sympatisk krabat, nu 9 mån. Helt ovetande om vad som skett.
9 juli var årets första semesterdag och O. och en kompis var på väg till Mantorp för att delta i en bilträff. Bilen tillhörde hans kompis bilföretag som säljer exklusiva bilar. Det var kompisen som körde. O och han var bästisar sedan 20 år. Även om det var en sportbil höll kompisen hastigheten och bilen var utrustad med säkerhetsbalkar runt om. Trots viltstängsel kom det ut en älg på vägen och träffade sonens sida av bilen. Detta hände vid 11-tiden på kvällen. Kl 1 på natten satte sig lilla E. upp i sängen och ropade pappa högt och hjärtskärande. Det var då vi tror han egentligen lämnade oss. Kompisen klarade sig men blev svårt chockad.
Ingen vill vara i hans ställe.
1 november, 2014 at 18:37
Ett vackert och känslosamt inlägg, jag sitter här och gråter… Det är så ofta rubriker om olyckor, man läser och förfasas, och bakom dessa rubriker står en familj, en hel släkt, och allting ändras över en sekund… och man får leva vidare med detta och livet blir aldrig sig likt igen. Så fint att ni gick dit med tillsammans, och att lilla E får ställa frågor i sin takt…
Tack för att du delar detta med oss, det är bra att prata om sådana här svåra saker!
Här hemma brinner ett ljus i trädgården denna helg, för makens dotter som dog tragiskt för fyra år sen. Vi har ingen grav att gå till men tänder alltid ett ljus här hemma vid Allhelgonahelgen.
Kram Gunilla
1 november, 2014 at 19:45
Tack för din deltagande och vackert skrivna kommentar. Jag förstår att du upplever detta i din familj annars kan det vara tufft att ge tröst åt andra.
Kram Luna
1 november, 2014 at 18:46
Tack för er familjs sorgliga men fina historia. Barns sorg är randig. Barn kommer med sina frågor om liv och död när tanken dyker upp och i nästa stund så leker och pratar dom om annat.
1 november, 2014 at 19:55
Ja, jag tror inte barn går och grubblar utan de lever i nuet mer än vi. Visst har man sett mörkret plötsligt komma i hennes ansikte detta året. Men sedan lillebror kom har hon varit gladare, hon vill inte vara utan honom en dag.
1 november, 2014 at 19:54
Et sterkt innlegg i en helg hvor vi minnes de som ikke er blant oss lenger.
Klem
1 november, 2014 at 19:56
Tack och kram till dig också/ Luna
2 november, 2014 at 09:47
Så fint ni lotsar E genom sorg, frågor och minnen. Ett starkt och vackert inlägg. Mina tankar är hos dig och de dina.
Kram Anita
2 november, 2014 at 13:06
Tack, den här lotsningen som du säger är svärdotters förtjänst helt. Hon vet vad som är bäst för lilla E. Vi andra stöttar så gott vi kan.
Kram Luna
3 november, 2014 at 22:42
Sprang på min kompis lillebror på jobbet för två veckor sen.. Vi pratar inte om honom men det går aldrig att glömma att han var anledningen till att vi känner varann, att vi frågar om våra familjer. Han finns kvar men på ett annat sätt. Och jag kommer på mig med att undra hur han hade varit idag. Om inte om hade funnits. Vi har också en kompis i ungefär samma sits som din sons kompis.. Men tiden har runnit och slipat sakta på såren, gjort dem mjukare 🙂 Och de goda minnena finns kvar.
Skönt att ni har och hjälper varann. Kram, Carina
4 november, 2014 at 11:28
Ja, livet är märkligt. Ingen undkommer ärr, vissa är stora och synliga, vissa går knappt att se, men alla har gjort ont.
Det är skönt att barnen finns som länkar oss samman.
Kram Luna
4 november, 2014 at 10:04
Lilla E och hennes lillebror kommer att växa upp till fina små personer, tack vare den kärlek som ni alla ger dem. Ni har valt en så vacker plats att minnas O. Många kramar till er allihop!
Kristina
4 november, 2014 at 11:36
Tack Kristina!
Vi hoppas barnen kommer vara harmoniska. Gravplatsen ligger fantastiskt fint mot söder. Den är ganska ny, men ännu finare blir det när den nedre delen av kyrkogården är färdig. På kvällen är den helt magisk med sin belysning av tallarna och skulpturerna i stora dammen längst ned.
Kram Luna