Söndag 11 augusti 2013
Five weeks of blog silence because our youngest son has been killed in a car accident in collision with a moose.
Detta är ett traumatiskt inlägg! Varning till känsliga personer!
Vår yngste son Oskar är död! Han efterlämnar treårig dotter och gravid hustru, oss och sin bror, släktingar och många många vänner i outsäglig sorg och saknad.
Tisdagen den 9 Juli, årets första semesterdag 2013, dog vår yngste son, 37 år gammal, i en älgolycka. Han omkom och kompisen som körde bilen överlevde med svåra chockskador. Oskar blev genast medvetslös och har antagligen inte känt smärta. Vi kom till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg på natten 8 – 9 juli och efter 15 timmars helvetisk väntan förklarades han död.
Ingenting kommer att bli sig likt efter detta. Vi lever i ett overkligt töcken där saknaden och minnena gör sig obarmhärtigt påminda hela dygnet. Ingen vill vara i den som kördes ställe. Det är han som satt upp korset och jag som tänt ett ljus ovanpå en bildel. Olyckan inträffade på riksväg 40 på en 100 km/tim sträcka strax norr om Ulricehamn. Enligt polisens utredning har inte olyckan berott på fortkörning och det fanns viltstängsel längs vägen.
Begravningen var fred. 9 aug. drygt en månad efter olyckan.
Här är min dikt till Oskar.
Den stod i dödsannonsen och lästes upp på begravningen.
Som en svala flög du högt
och gav alla glädje,
inspiration och tröst.
de dagar sommaren var här
höll du skyn extra kär.
Fri som fågeln och trofast på jorden
äskade du vattnet och naturen i Norden.
Då mådde du som bäst
fri från bekymmer och stress,
tills du mötte älgen på vägen
och du ånyo lyfte dina vingar på färden.
För alltid älskad, för alltid saknad.
mamma
11 augusti, 2013 at 20:42
Du har min dypeste medfølelse! Det må være fryktelig å oppleve noe sånt både for deg, resten av familien og for han som kjørte. Ord blir fattige i en sånn sammenheng.
Klem fra Marit
11 augusti, 2013 at 21:01
Tack för din medkänsla och fina ord!
Kram Luna
11 augusti, 2013 at 21:14
Vad säger man när något så tragiskt händer
bara varma deltagande kramar
maggan
11 augusti, 2013 at 21:19
Tack Maggan!
11 augusti, 2013 at 23:21
Men så fruktansvärt tragiskt! Mitt i livet och mitt i den sköna sommaren. Som en otäck mardröm i stället för alla förhoppningar om en underbar sommar och semester… Jag gråter när jag läser ditt inlägg som är så fint skrivet. Förstår att livet aldrig mera blir sig likt efter detta. Hoppas verkligen att ni kan stötta varandra i familjen och ta hand om de små barnbarnen. Och att ni kan bevara alla fina minnen från ett alltför kort liv tillsammans. Sänder dig mitt varma deltagande.
Många varma kramar
Elisabet
11 augusti, 2013 at 23:28
Tack snälla Elisabeth!
12 augusti, 2013 at 08:04
Ytterligare en påminnelse om hur skört livet är! Så tragiskt det är när en ung människa går bort. Plötsligt finns han/hon inte där och man ska hitta en ny tillvaro utan den personen. Svårt, svårt! Så sorgligt för er alla att Oskar inte finns längre, men han lever ju vidare i sina två barn. Låt barnen bli solstrålarna från himlen som Oskar skickar ner till er.
STOR tröstekram från Eva Linnea
12 augusti, 2013 at 08:06
Tack kära Eva Linnea!
12 augusti, 2013 at 08:23
Så sorgligt och grymt när livet slås i spillror. Du har skrivit en vacker dikt till din son. Kram
12 augusti, 2013 at 08:29
Tack, dikten bara kom till mig
18 augusti, 2013 at 13:16
Hej Luna!
Är åter tillbaka i Sandared.
På fredagen den 9 aug när jag var på resande fot, i bil, på flyget mm hade jag mina tankar på er.
Enligt din text och bilder var det många som deltog vid begravningen av Oskar och blomarrangemangen var mycket fin. Det är förfärligt tragiskt det som hänt. Man får stötta och trösta med hjälp av varandra så gott det går.
Är det något jag kan hjälpa till med så hör av dig, såsom en promenad, pratstund, sällskap på en utflykt mm.
Många varma kramar Christina
18 augusti, 2013 at 16:27
Tack Christina!
Du är alltid så snäll. Dina blommor till begravningen var så fina och texten rörande vacker. Lär nog behöva uppmuntran av olika slag i höst och vinter. Vi ska försöka resa en hel del tror jag också.
Kram Luna
29 augusti, 2013 at 10:41
Åh Luna, jag har inte bloggat på hela sommaren utan kommit igång så smått igen de senaste veckorna. När jag nu läser att ni förlorat er son blir jag helt bestört. Mina tankar går till dig och din familj och framförallt till hans barn och gravida hustru. Jag är glad att du så smått börjat blogga igen och börjat njuta av trädgården, att du börjar hitta kraft att gå vidare i vad som måste kännas som en vandring i en mörk tunnel. Din dikt är så vacker och du får försöka tänka på att Oskar lever vidare i sina barn.
Varma kramar
Anita
29 augusti, 2013 at 18:37
Tack Anita för dina medkännande kommentarer. Det är svårt att se Emma ,barnbarnet, hur hon för att klara det undviker att prata om pappa i nuläget, inte ens doktorer vill hon höra talas om. Vad som rör sig i hennes huvud håller hon för sig själv. Hon älskade verkligen sin pappa
/Luna