Välkommen till

Luna Eks trädgårdsblogg!

Personlig återblick.

Hej och God fortsättning på 2023.

Jag ser normalt inte tillbaks så mycket, men har i år ett behov att skriva av mig efter allt vad som hände eller inte hände under Tigerns år 2022. Året då mitt liv kom att förändras har gjort att jag velat se hur det egentligen var inte bara globalt utan för oss och mig rent privat. Jag skriver därför inte så mycket om trädgård idag. Då liksom nu fick det bli som det blev med den.

Vintern var mestadels mild och blöt, isen på sjön kom och gick. Maken började mer och mer förändras på olika sätt. Han var en helt annan person än den jag känt tidigare. Dessutom var hans fysiska hälsa svajig med återkommande krämpor och sjukhusbesök. Men jag var glad att han oftast orkade följa med på skogspromenaderna och att vi hade varann i dessa orostider med uppstartat krig, stigande inflation och elpriser.

Första snödroppen tog jag in den 16 jan.

Föreningslivet, Qi-gongen jag ledde, det myckna läsandet, promenaderna, utflykterna med sonen, föreningslivet och umgänget har hjälpt mig detta året då jag redan kände ensamhet.

De sista åren efter att maken insjuknat i cancer kände jag en ständig oro och bävan inför framtiden. Av detta förstod inte maken (som tur var) så det var inte lönt att planera eller ta upp känsliga ämnen. Vi bidade bara tiden och jag höll koll på alla provtagningar och kontroller på allt utom det jag egentligen också ville ta upp, men som var ett förbjudet ämne. Ni förstår säkert.

Hamamelis’ Arnold Promise’ i januari och februari

I början av mars började trädgårdssäsongen så smått och jag och sonen grävde upp barnbarnens små röda pallkragar och utökade odlingsytan rejält på insidan av trädgården.

I mars och i början på maj

Kontrollerna visade dock inte på ny cancer någonstans och hjärtat var starkt, men han opererades för ljumskbråck i slutet av mars som uppstått efter att tjocktarmen opererats bort året innan.

I maj upphörde vi också med fragminsprutorna som han fått ordinerat för blodpropp i bägge lungorna hösten 2021. Livet ljusnade lite, vi kunde spela inomhusgolf ibland, tom göra någon liten utflykt ihop. Han ville dock inte vara ihop med folk för mycket. Så olikt från förr!! Barnbarnen orkade han bara med ett par timmar då och då. Jag fick gå dit eller ta ut dem på annat.

I mitten av maj hände något konstigt: Min blogg bara försvann och gick inte att få fram igen förrän 30 augusti. Min irritation var stor på Telia, jag hade otaliga samtal och skrivelser och maken ville inte veta av det alls. Min webbyrå lyckades till slut med konststycket att få fram gamla fakturor som varit i Ingenmansland sedan makens företag såldes 2021, men när jag hade frågat fanns det inga obetalda räkningar och Telia sade sig inte stänga ned några domäner?! Vilket var fallet iallafall.

Därför har jag nästan inga bilder från hela sommaren. Överlag har jag inte hunnit fota så mycket eller för den delen gjort så många inlägg som andra år.

Detta foto tog dock Jan på mig i början av Juni.

Jan var förr en duktig fotograf

Min sommar blev dock inte så bra jag hade flera penicillinkurer och vi var bara hemma. Jan såg på tv jämt förutom då han inte tittade i mobilen eller putsade häcken eller diskade för hand eftersom han hade så kalla händer och frös jämt.

I början av augusti gjorde vi dock ett par trevliga utflykter. ( Jag minns att när vi åkte till Alingsås föll en tår på min kind som om jag vetat att det var en av de sista gångerna vi gjorde något tillsammans. Han började se tröttare ut igen.

Vi tog hem båten för att han skulle komma ut mer, den som hade varit i förvaring i tre år. När den väl kom i sjön efter mycket oro och frustration från hans sida och efter att grannen rivit vår gamla brygga och byggt ny tyckte han nog det var roligt med båten iaf, men säsongen blev väldigt kort.

I början av september vågade jag mig ut på en utflykt med en övernattning till Skåne och det var en lisa för mig att komma ut och bara vara. Det hade väl gått så där för honom, han hade knappt ätit förstod jag. Denna trip gjorde dock att jag senare i mitten av september orkade med allt det hemska som hände under en månad därefter. Det orkar jag inte skriva om här utan vill du veta gå tillbaks till min blogg från då. Den 16 oktober somnade han dock in och hela kroppen var i stort ansatt av cancer, mest aggressiva sorten och han hade dessutom fått en mängd följdsjukdomar och covid 19.

Han upplevde de två sista åren som en otäck tystnad, sa han men som bara han kunde höra. Han hade ont i magen och i huvudet, mådde illa och hade mycket stomiläckage från tunntarmen. Värsta var nog att han slutade sova sista månaderna och gick uppe hela nätterna. Hans förut positiva och glada humör, hans snabbhet, kunskap, minne, förståelse och hörsel var som bortblåst. Sista veckan kände han inte igen mig längre. Ni som går eller gått igenom detta som anhörig vet hur frustrerande och ledsen man blir. Att kämpa med kommunen samtidigt om vård gör det inte lättare särskilt angående en så sjuk person. Själv ville han bara vara hemma och ingen annanstans. Han slutade äta och sova helt, hallucinerade hela tiden om gamla tider.

Som tur var kunde jag ta hand om allting efter trots att jag var helt slut. Det kändes som en lättnad att slutet kom så snabbt för sista månaden var vidrig för alla.

Nu är jag ensam i huset och undrar hur det ska bli, bouppteckningen tar flera månader och jag hoppas jag får vara frisk och orka. En sådan här långhelg är extra känslig när man förlorat någon man levt med i 55 år. Nu är det bara gamla minnen som gäller, inte från sista tiden.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

7+

7 kommentarer

  1. Godkväll Luna, så svårt att sätta sig in i hur livet ändras. Att du orkar delge din upplevelse. Så starkt, önskar dig en god tid med barn, barnbarn och vänner
    //tack Marlene

    • lunasblogg

      6 januari, 2023 at 23:31

      Tack snälla Marlene!
      Visste inte om jag skulle våga skriva om något så negativt här, men kanske jag kan ge någon igenkänning och tröst att vi inte är ensamma. Att prata ut är nog ett av det bästa i läkeprocessen. Nog kommer sorgen gradvis släppa.

      kram
      Luna

  2. Kära Luna …
    Så starkt av dig att skriva detta inlägg. Fina stunder blandade med oerhört sorgliga. Bilden maken tog av dig på stranden är så fin. 55 år tillsammans … och så många vackra minnen. Du har visat bilden på er tillsammans förut, den är så fin och säger så mycket.
    Sorgearbetet måste få ta sin tid men så småningom kommer du med all säkerhet att kunna njuta av den stundande våren, sommaren, trädgården, naturen och kraften samvaron med dina nära och kära ger.
    Så småningom dyker små, små lyckostunder upp och varje liten sådan stund kommer att bilda en allt större lyckobukett för dig att se tillbaka på när det här året är tillända.

    Varma hälsningar och styrkekramar till dig Luna!
    Anita

    • lunasblogg

      7 januari, 2023 at 21:43

      Tack kära Anita!
      Ja, i år får jag nog räkna med fortsatt mycket ’ups and downs’, men jag tror aldrig jag har längtat så mycket efter ljuset som denna senhöst och vinter då mörkret varit kompakt med också väldigt få soliga torra dagar. Nu verkar det extra segt med ihållande regn blandat med halka. Ingen är knappt ute och folk spar på utebelysningen mer än normalt. Januari har aldrig varit min favoritmånad heller. Men som alltid kommer tiden gå fort mot vår och då blir allt lättare.

      Varma kramar
      Luna

  3. Det er sånn med enkelte år, man skulle ønske de bare var over og ble glemt. Mens andre år ønsker en skulle vare evig. Trist når ens kjære visner bort fra å være som man er kjent med. Håper 2023 blir et bedre år for deg.

  4. Kära Luna !
    Det gör ont i mig när jag läser ditt inlägg hur svårt livet var den sista tiden för dig och din man. Så otroligt jobbigt att stå bredvid och vara maktlös inför sjukdomen. Ibland kan döden komma som en befrielse och alla får vila även om sorgen är tung att bära. Ni ser så fina och kära ut på kortet på er båda och jag hoppas att alla de fina minnena genom alla de friska åren ni fick dela kan ge dig kraft framåt.
    Massor med kärlek och varma kramar.
    Isa

  5. Luna, jag tycker det är bra att du skriver, om än så sorgligt. Jag förstår att du längtar efter ljuset. Bilden på er båda är så fin och jag blir glad i hjärtat av att se den.
    Ta hand om dig!
    Kram Kristina

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras

*

Upp ↑